Pågående baklängesblogg #3: April

Bröderna Campana med första flugöringen Bröderna Campana med första flugöringen

2. Öringar till Italienare
   Några dagar senare kom Italienaren (numera halvsvensken) Pietro Campana med sin bror Carlos TILLBAKA till Mörrumsån och Laxlyckan. För tredje gången sedan 2009! Inget ovanligt att gäster kommer tillbaka, men just de här båda herrarna överraskar varje gång de vill hälsa på igen. Första gången de dök upp var nämligen efter en extra festlig premiärhelg när min gode guidekollega från Emån hälsat på ett par dagar och försökt premiärfira oss båda under bordet. Vi hade bokat liveband till våra gäster som fiskade premiärpaketet och det blev verkligen helfestligt i alla bemärkelser. När morgonen för de italienska brödernas guidetur var inne, var fiskeväskan spårlöst försvunnen och det blev till att rafsa ihop det viktigaste som i brådrasket åkte ner i en lysgul plastkasse från NETTO! Krokar, första förband och hembakt i en besynnerlig röra som jag gjorde vad jag kunde för att dölja under dagen. Fisket var lite halvtrögt inledningsvis, men till sist blev det både gädda och öring - båda fiskarna lika stora upplevelser för bröderna! Den gången var det spinnfiske som gällde för de båda och när vi skiljdes åt tänkte jag att det här var ett mycket trevligt möte men vi lär väl aldrig ses igen. I september 2012 hakade den yngre brodern på Mörrum Grand Tour med flugspö trots att han knappt övat kasttekniken tidigare. Det blev tuffa dagar i  växelvis hällregn för nybörjaren. Ändå dök han upp igen i våras och ville ha en lektion i kastteknik och nu var brorsan med igen. Vi övade och nötte och när kvällen kom fick jag ett fantastiskt roligt samtal: Pietro hade landat den första och jag åkte direkt tillbaka och tog de här bilderna. Dagen därpå kom två fångst-sms från Pietro som tycktes fått bra kläm på både kastteknik och fiskestrategi. I år är han inbokad på första rotationsfisket i mars och kommer sedan till Mörrumsån igen med sin bror i mitten av april! Så envetet och långsiktigt kan bara en riktig laxfiskare jobba! Välkomna tillbaka Pietro!

1. Haugen på kastkurs
- en sann fiskehistoria
En grå bister dag i början av april anlände ett par killar som ville lära sig mer om tvåhands flugfiske. Den ene hette Mikael och den andre Ove. Ove hade en svag brytning och jag undrade över hans efternamn. Haugen - det lät bekant. Innan han avslöjade varför, blev jag påmind om att på riktig norska uttalas kända laxälven Gaula på samma sätt som hans efternamn, dvs vi svenskar säger oftast Ga-ola fast det norska uttalet är Ga-ula med mer tydligt u-ljud.
Anyway, Ove visade sig vara den välkände kåsören som gett svenskarna otaliga fiskehistorier genom Fiskejournalen. Jag fick genast lite prestationsångest och undrade vad han tänkte göra för lustig historia av sitt besök hos Laxlyckan. Det blev inte bättre av det utpräglade aprilvädret. Kallt och gråmulet, oförändrade vattenförhållanden en vecka efter premiären - trots att det är gott om fisk i ån kan det vara hur trögt som helst. Det behövs lite värme eller andra förändringar för att locka till hugg.

Varm mat och bärs för att tina frusna fiskesjälar Varm mat och bärs för att tina frusna fiskesjälar

Både Mikael och Ove lärde sig hantera utrustningen riktigt bra, men inga linbyten, flugbyten eller ens byte av fiskesträcka kunde få öringarna att glömma bort det griniga vädret. Till lunchen blev det lite fiskehistorier som substitut för utebliven fångst. Jag delade min historia om hur jag blev av med min förra systemkamera: Det var under en guidad tur 2010 med far och son som hade en fantastisk fiskelycka och redan före lunch hade de landat fem fiskar tillsammans på Ebbamålasträckan, Mörrumsån. Efter lunch frågade de mig om inte jag också ville fiska lite, mitt jobb som guide var liksom avklarat. Jag gick med på det, la av mig fiskeväskan med kameran på strandkanten och gick i vattnet. Efter kanske fyra-fem kast högg en ganska rejäl fisk, förmodligen en öring av rullningarna att döma och sonen skyndade till för att bevittna drillen. I släptåg hade han en av Åmma-Olssons stora hästar, kända för sin nyfikenhet (En av dem har tidigare ätit upp en kylväska för mig, men den lever inte längre). Ännu i den härliga inledningen av fighten kan jag i ögonvrån se hur hästen böjer sig ner och plockar upp min väska med munnen. När den står där med remmen mellan läpparna ryter jag till för att få den att släppa taget samtidigt som jag försöker hålla koll på fiskens vändningar ute i ån. Hästen reagerar med att snurra ett varv på plats och får väskan att likna en slägga i vågrät läge innan den släpper taget om remmen. Med bra utgångshastighet landar väskan med ett plask ungefär mitt i ån. Under sonens förtjusta skratt får jag helt enkelt strunta i fisken, vada ut så djupt byxorna tillåter och använda spöt som kratta för att få tag på väskan. Minneskortet gick att rädda, men kameran startade aldrig igen. Hästen lever än...
Hur som helst, vi tinade upp lite av varandras fiskehistorier och sedan låg vi i med fisket tills värmen kom inifrån och ut i fingerspetsarna trots att det började regna. Det är en härlig känsla att kunna hålla både kropp och fiskelängtan varm bara genom att fiska på. Just när vi hade flow mitt i regnskuren dök en mörk stadig bit upp tvärs över ån och sedan en till och en till... När man som minst anar det är man mitt uppe i något som kan bli en ny fiskeberättelse. En sann fiskehistoria! Tack för bra dagar vid en råkall Mörrumså!
(Hörde förresten din betraktelse över "lagom reflektion" på radions P1 häromveckan Ove. Mycket fängslande. Du kan konsten att berätta en bra historia!).

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln